Dag 5 - Första helgen

Så var första helgen över, inte det roligaste jag upplevt. Alla har haft besök så det har kryllat av fruar, flickvänner, föräldrar, vänner, barnvagnar, barn och bebisar över hela anstalten. Kände mig i vägen vart jag än gick, men det var vid detta tillfälle jag hittade mitt favoritrum i huset, biblioteket. Ska man vara ensam ska man vara det med bravur. Alla har i alla fall varit på gott humör men helgen har gått långsamt. Och jag har runt 40-talet helger att se fram emot. Jag hoppas bara att första är värst.

Pratade med min flicka häromdagen. Det kändes skönt, men samtidigt sved det rejält. Allt är så osäkert och jag lider verkligen med henne. Det är just det som är svårast med att sitta här så långt hemifrån. Känslan av att vi glider ifrån varandra. Men jag tror på att allt händer av en anledning, jag hoppas bara att vi är starka nog att ta oss igenom det. Att vänta på någon i nästintill ett år är inte något man kan kräva av någon man älskar. Jag förbereder mig på det värsta. Men man får ta det som en man.

För övrigt funkar anstalten okej, förutom svårigheter att sova på nätterna så börjar dagarna rulla försiktigt framåt. Snart har det gått en vecka. Efter två dagar från min ankomst hade jag delgivning av mitt strafftidsbeslut. Det innebär att man får alla datum som gäller för straffet, bland annat vilket datum man tidigast kommer ut villkorligt frigiven. Samma dag skulle jag ha ankomstsamtal men missade den. Har den på måndag istället.

Tiden går otroligt sakta så här på kvällarna, men det verkar vara främst jag som har det problemet, så jag antar att det försvinner med tiden. Mestadels spenderar vi kvällarna med poker och film.

Idag lämnade en av korridorens favoriter oss. Hans strafftid var över. Jag hann inte lära känna honom ordentligt men kommer ändå att sakna honom. Han var bra för gemenskapen. Stor som en björn men hade ett hjärta av lika stora proportioner.

I morgon måndag börjar jag jobba i köket. Fick tyvärr inte välja arbetsplats då det var fullt överallt. Hade velat jobba med snickeri men deras jobb är tillfälligt stoppat då de väntar på bygglov. Ska dock sätta mig i kö där. Ska ändå bli kul att jobba i köket. Se hur det fungerar. Jag ska försöka vara på alla jobb under min tid här så jag kan skriva lite om dem alla för er som väntar på att spendera ert straff här.

Sköt om er så länge! / Alma Fría

Dag 1 - Första intrycket

Resan hit var en ren plåga. Försökte sova hela vägen men magsjukan ville annat. Väl på plats blev det lugnare. Kolmården är ett gammalt sjukhus som Kriminalvården tog över för några år sedan. Första intrycket var att det såg ut som ett herrgårdshus ur Dallas.

Det första man gör vid inskrivningen är sätter sig i ett rum med handläggare och blir överöst med information, papper och underskrifter. Man får byta kläder, sortera det man har med sig i det man får ha i cellen och det som läggs i förråd och lägga det i två olika lådor. Den ena får man ta med sig till cellen. Sen är det fotbojan som åker på. Inte alls så obehagligt som jag trodde, man känner knappt att den finns där. Handläggaren var rätt komisk så det hela gick rätt smärtfritt.

Därefter får man lämna kissprov och blåsa alkotest. Sen bär det av mot cellen. Något som jag kände mig obekväm inför var att dela cell med någon. Alla celler delas per två personer. Men jag fick en rätt lugn och trevlig cellkamrat som tog ett schysst initiativ och visade mig runt.

Anstalten känns lika stor som det ser ut från utsidan. Den består av tre våningar varav cellkorridorerna ligger utspridda lite sporadiskt. Känns skönt att det inte är alltför strukturerat. Det ger en "friare" känsla. Man får även vistas utomhus på rätt stora områden. Inte för att mitt tropiska arsle kommer ha någon nytta av det i vinterkylan men det känns skönt att veta att möjligheten finns. Man behöver inte säga till eller ansöka om det.

Anstalten är inte så trångt bebodd som man tror. Det är rätt glest och de flesta intagna är äldre herrar. Något som förundrat mig är att jag är nog en av 4-5 blattar på stället, känns faktiskt lite obehagligt - det känns som att man syns mer, inte min avsikt. Men det är skit samma - man behandlas ändå som en i familjen. Alla märker med en gång att man är ny och hälsar en välkommen.

Med andra ord är första intrycket godkänt. Det är så mycket nytt och så mycket som man ska ta in att ångesten inte alls känns lika tung. Men har en känsla att den kommer strax tillbaka... saknaden av mina vänner och min kärlek ligger och väntar på sin tur att ta kontroll, det känns.

Vill någon av er skriva till mig går det bra, har egen "brevlåda" så breven läses inte av någon annan. Adressen är så enkelt som:

Mitt namn (ni som ska veta kan det)
Torsgården
618 33 Kolmården

Telefon: 011-496 54 00

Det går även att ringa till min mobil och lämna ett meddelande eller direkt till anstalten och lämna ett meddelande om ni vill att jag ska ringa upp er.

Jag ska försöka skriva så regelbundet jag kan om hur det är att sitta här - men jag kommer att prioritera personliga brev.

Bye bye freedom / Alma Fría

Början till ett slut...

Ja, om två dagar så är det dags. Jag kommer att inställa mig på Kolmårdens Anstalt för att börja tjäna av mitt ett och ett halvt år långa straff.

De senaste månaderna har ångesten krypit mig närmare och jag har trott att jag har hanterat den bra. Men i själva verket har jag bara lurat mig själv och ångesten har slått ut på helt fel sätt mot helt fel personer.

Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag varit ärligare med mig själv och min omgivning om hur dåligt jag mådde under min fria period inför mitt straff. Det är inte lätt att hantera kunskapen att mycket att det man kämpat för under de senaste åren hänger på en tunn tråd på grund av min egna idioti. Hade jag vetat det jag vet, hade jag inställt mig dagen jag blev placerad.

Men... jag förtjänar mitt straff, och mycket har hänt under denna period sedan jag åkte fast för mitt brott. Jag har delat mina problem med min familj och mina vänner. Det är första gången i mitt liv jag släpper min stolthet och egoism för att inse att jag inte är och att jag inte klarar allting själv här i världen.

Jag skall försöka under de kommande månaderna skriva och berätta om min vistelse på anstalten och mina framtsteg i att ta tag i mitt liv en gång för alla.

Jag tror innerst inne att det är menat att jag ska få lida igenom denna period för att kunna sätta ihop de sista pusselbitarna i mitt liv. De som jag hela tiden klarat mig utan då jag tyckt att jag sett hela bilden. Men nu har jag dem i min hand och behöver en gång för alla sätta dem på plats.