Dag 187 - Borta bra...
Så vart man "hem"-kommen igen efter en första 72-timmarspermission.
Ja, vet inte riktigt vad jag ska säga. Känslorna och erfarenheterna är minst sagt blandade. Det var, och det sagt med underdrift, en riktigt händelserik helg. Lite för intensiv på vissa områden. Knappt så att hjärnan hängde med.
På söndagen, sista dagen, var jag på bio själv och på väg hem satt jag mig vid kanalen vid stora teatern och kände mig så förbaskat främmande för allting. Vänner, stan, livet och tempot.
Visste inte om det var en spännande eller bara rentav obekväm känsla. Jag har hört om många som får skräck för att komma ut i det fria igen efter längre vistelse på anstalt och jag börjar ana den rädslan lite grann.
Men nog om det. Det var i alla fall trevligt att träffa vänner och bekanta och andas lite stadsluft för omväxlingens skull. Några incidenter hade jag velat ha ogjorda, några bara på annorlunda sätt men i överlag är jag glad över att ha varit hemma.
Nu är det ända jag har att vänta på för tillfället är beslutet om jag får fotboja eller inte. Och som det ser ut nu ser det riktigt mörkt ut. Jag har fått YTTERLIGARE en rapport på mig som i.o.f inte fick några påföljder.
Men trots att 4 av 5 rapporter jag fått har varit misstag och missförstånd utan konsekvenser så står de kvar i datorn hos KVV. Det ser inte så vackert ut för en handläggare på huvudkontoret som skall besluta min framtid utan att någonsin träffat mig.
Så, jag håller tummarna men hjärtat slår nervöst inför beslutet. Antingen är jag hemma om någon vecka, eller kvar här hela hösten och vintern.
Men men, världen är inte bara solsken och regnbågar ... allt handlar om hur hårda smällar man kan ta ... och ändå f o r t s ä t t a framåt.
Ja, vet inte riktigt vad jag ska säga. Känslorna och erfarenheterna är minst sagt blandade. Det var, och det sagt med underdrift, en riktigt händelserik helg. Lite för intensiv på vissa områden. Knappt så att hjärnan hängde med.
På söndagen, sista dagen, var jag på bio själv och på väg hem satt jag mig vid kanalen vid stora teatern och kände mig så förbaskat främmande för allting. Vänner, stan, livet och tempot.
Visste inte om det var en spännande eller bara rentav obekväm känsla. Jag har hört om många som får skräck för att komma ut i det fria igen efter längre vistelse på anstalt och jag börjar ana den rädslan lite grann.
Men nog om det. Det var i alla fall trevligt att träffa vänner och bekanta och andas lite stadsluft för omväxlingens skull. Några incidenter hade jag velat ha ogjorda, några bara på annorlunda sätt men i överlag är jag glad över att ha varit hemma.
Nu är det ända jag har att vänta på för tillfället är beslutet om jag får fotboja eller inte. Och som det ser ut nu ser det riktigt mörkt ut. Jag har fått YTTERLIGARE en rapport på mig som i.o.f inte fick några påföljder.
Men trots att 4 av 5 rapporter jag fått har varit misstag och missförstånd utan konsekvenser så står de kvar i datorn hos KVV. Det ser inte så vackert ut för en handläggare på huvudkontoret som skall besluta min framtid utan att någonsin träffat mig.
Så, jag håller tummarna men hjärtat slår nervöst inför beslutet. Antingen är jag hemma om någon vecka, eller kvar här hela hösten och vintern.
Men men, världen är inte bara solsken och regnbågar ... allt handlar om hur hårda smällar man kan ta ... och ändå f o r t s ä t t a framåt.
posted by antony at 14:06
2 Comments:
Om man blundar och låtsas som om det aldrig har hänt så kanske det försvinner..
Och du och jag kan börja om.. som riktiga vänner den här gången.
Vi håller tummarna för bojan din! Kul som fan att du kunde komma på festen! Håll hoppet uppe!
Skicka en kommentar
<< Home