Dag 113 – Sommartider

Sommaren är här, och man önskar så att man kunde njuta utav den. Visst är det så att det blir lättare stundom att spendera tiden här på anstalten när solen skiner och vi kan vara utomhus dagarna i ända. Men samtidigt är det då saknaden är som värst efter att få komma hem.

Det finns gott att göra på anstalten på sommaren, vi grillar varje helg, har en volleyboll bana på gräsplanen, en fotbollsplan och tennisbana i närheten. Vi har en slinga i skogen som är fett harmonisk att vandra och springa i på sommaren.

Men dagarna känns längre. I alla fall för mig som suttit två somrar i häkte respektive anstalt. Men det är förstås en del av straffet, och det är bara att bita ihop. Men det är ensamt, riktigt svidande ensamt. Ändå spenderar man dagarna med 160 interner. Och visst har vi kul emellanåt.

Men det finns de som helt enkelt inte klarar av det – som bryter ihop. De som levt hela sitt liv i en kärnfamilj och socialt umgänge. Det är de som har det svårast här på anstalten. Mitt ända råd är att man skall utnyttja detta till att lära sig något nytt om sig själv. Att lära sig att ta hand om sig själv, hitta balansen mellan macho-attityden att ensam är stark och vanan av att alltid ha någon som ställer upp för en. Hitta den balansen så håller du dig stabil. Oavsett vad som händer med dig. Det är oftast bristen på just denna balans som gjort att vi har gått över gränsen och hamnat här.

Bered dig på att nå bottenskrapet här på anstalten för det finns en chans att du gör det om du inte redan är där innan du hamnar här.

Min största skräck inför inställelsen var att gå miste om all min kunskap inom arbetslivet jag har. Eftersom jag jobbar inom IT och möjligheterna att kunna jobba med detta på anstalten är lika med 0,1 % var jag klart orolig. Men allt går med en vilja av stål. Efter många om och men lyckades jag skaffa till ett rum med tre datorer där jag nu håller workshops för interner om allt från enklare Word till PC-kurser. Det har blivit omåttligt populärt och därmed är den oron över.

Min andra skräck var att jag skulle bryta mitt löfte mot den jag älskar. Vilket jag tycks ha lyckats göra. Det är inte lätt att vara annat än frustrerad när man inte kan vara hemma med den man tycker om. Humöret sviktar och det går ut över dem. Resultaten blir det helt motsatta.

När man sitter frihetsberövad finns det ingenting du kan åstadkomma. Ju mer du försöker desto värre blir det. Tiden flyger förbi på utsidan medan din står stilla. Det finns bara en dygd att ta vara på – tålamod. En vacker dag är allt över och du är hemma igen.

Så återigen, bered dig på att utnyttja din tid här till något positivt. Ta tid för dig själv, gör dig själv starkare, mer självsäker och lär dig uppskatta det som väntar på utsidan. Världen försvinner inte. Den har bara några extra rynkor när du kommer ut.