Dag 85 - Smärtfull gräns

Snart tre månader. Det känns inte att jag har suttit av såpass lång tid. Jag kan fortfarande inte känna att tiden varken gått fort eller sakta. Men måste erkänna att för att ha gått tre månader så är det uthärdligt. Inte lätt, men uthärdligt.

För mig innebär tremånadersgränsen att mina permissioner börjar. Någon som står mig nära fick mig att minnas hur stor ångest jag hade över de här första tre månaderna, och när det väl satte sig inser jag att det faktisk har gått rätt fort. Det värsta är faktiskt trots allt över!

I helgen var det påskhelg. Som lite helgfirande fick vi ha besökare mellan 11-18 fre-mån (vanligtvis 11-16 lör-sön). Det var en välkommen överraskning för många.

För oss andra som inte hade möjlighet att få hit besökare i den mån att vi kunde uppskatta denna helg var det en riktig vånda. För min del föll jag i en depprissionsdvala - åt knappt, sov knappt, kunde inte läsa, inte skämta - bara glida omkring. När man glider omkring hinner man dock tänka en hel del, och visst blev det så. En hel del tankar slog mig, få positiva.

Jag började inse hur mycket jag har att kämpa för när jag väl kommer ut. Jobb, förtroende, vänner, leverne m.m.
Fram till det att jag skulle börja tjäna av straffet kändes det okej. Jag kände att jag hade stöd från många håll och kanter. Att min familj var ambitiös, mina vänner trogna och mitt 'förhållande'.. ja.. hoppfull kanske.

Men allt förändras när man sitter i fängelse, mer än man anar. Familjen känns passivare, vännerna mer avlägsna och mitt 'förhållande' allt annat än hoppfull.

Frågan är om man kan, eller HUR man kan, vända situationen till något konstruktivt.