Dag 85 - Smärtfull gräns
Snart tre månader. Det känns inte att jag har suttit av såpass lång tid. Jag kan fortfarande inte känna att tiden varken gått fort eller sakta. Men måste erkänna att för att ha gått tre månader så är det uthärdligt. Inte lätt, men uthärdligt.
För mig innebär tremånadersgränsen att mina permissioner börjar. Någon som står mig nära fick mig att minnas hur stor ångest jag hade över de här första tre månaderna, och när det väl satte sig inser jag att det faktisk har gått rätt fort. Det värsta är faktiskt trots allt över!
I helgen var det påskhelg. Som lite helgfirande fick vi ha besökare mellan 11-18 fre-mån (vanligtvis 11-16 lör-sön). Det var en välkommen överraskning för många.
För oss andra som inte hade möjlighet att få hit besökare i den mån att vi kunde uppskatta denna helg var det en riktig vånda. För min del föll jag i en depprissionsdvala - åt knappt, sov knappt, kunde inte läsa, inte skämta - bara glida omkring. När man glider omkring hinner man dock tänka en hel del, och visst blev det så. En hel del tankar slog mig, få positiva.
Jag började inse hur mycket jag har att kämpa för när jag väl kommer ut. Jobb, förtroende, vänner, leverne m.m.
Fram till det att jag skulle börja tjäna av straffet kändes det okej. Jag kände att jag hade stöd från många håll och kanter. Att min familj var ambitiös, mina vänner trogna och mitt 'förhållande'.. ja.. hoppfull kanske.
Men allt förändras när man sitter i fängelse, mer än man anar. Familjen känns passivare, vännerna mer avlägsna och mitt 'förhållande' allt annat än hoppfull.
Frågan är om man kan, eller HUR man kan, vända situationen till något konstruktivt.
För mig innebär tremånadersgränsen att mina permissioner börjar. Någon som står mig nära fick mig att minnas hur stor ångest jag hade över de här första tre månaderna, och när det väl satte sig inser jag att det faktisk har gått rätt fort. Det värsta är faktiskt trots allt över!
I helgen var det påskhelg. Som lite helgfirande fick vi ha besökare mellan 11-18 fre-mån (vanligtvis 11-16 lör-sön). Det var en välkommen överraskning för många.
För oss andra som inte hade möjlighet att få hit besökare i den mån att vi kunde uppskatta denna helg var det en riktig vånda. För min del föll jag i en depprissionsdvala - åt knappt, sov knappt, kunde inte läsa, inte skämta - bara glida omkring. När man glider omkring hinner man dock tänka en hel del, och visst blev det så. En hel del tankar slog mig, få positiva.
Jag började inse hur mycket jag har att kämpa för när jag väl kommer ut. Jobb, förtroende, vänner, leverne m.m.
Fram till det att jag skulle börja tjäna av straffet kändes det okej. Jag kände att jag hade stöd från många håll och kanter. Att min familj var ambitiös, mina vänner trogna och mitt 'förhållande'.. ja.. hoppfull kanske.
Men allt förändras när man sitter i fängelse, mer än man anar. Familjen känns passivare, vännerna mer avlägsna och mitt 'förhållande' allt annat än hoppfull.
Frågan är om man kan, eller HUR man kan, vända situationen till något konstruktivt.
posted by antony at 23:43
4 Comments:
tjena din lilla bananflyktning. HAHA. lider verkligen med dig när jag nu läser din blogg här ute från det "fria". törs säga att jag saknar er ibland!
nu när jag läser ditt deppiga inlägg måste jag bli lite sentimental. du ska veta att vi som delar/delade korridor med dig skattar oss lyckliga över att vi fick dig som korridorskamrat.
du är en jävligt glad och positiv, men samtidigt ruskigt intelligent kille och det smittade av sig, fan du såg alltid till att vi alla hade ett leende på läpparna i din närvaro. och du hjälper alla att klara av de svåra perioder på anstalten. vi pratade om det en kväll hur mycket det sved att se dig deppig, och att vi inte kunde vara lika duktiga på att stötta dig som du stötte oss. men du vet att du inte är ensam killen! kasta inte bort ditt liv på dom som gör dig ledsen! du förtjänar fan inte det. bob marley, om du fattar vad jag menar haha! sköt om dig och hör av dig när du är ute, jag har många som vill träffa dig här i stockholm.
Hej. Jag är glad att jag hitta den här bloggen. Jag ska ställa in mig på Kolmården i slutet av maj så fortsätt gärna skriva, det känns bra att ha någonstans att läsa vad som väntar en då blir det lättare att förbereda sig psykigst. Vänligen / Andreas
Livet är en resa, allt man upplever är hållplatser på vägen. Om du tar till dom och lär dig från dom så kommer du växa som människa, bli starkare o mera ödmjuk. Hur skall du kunna förstå vägen du har framför dig om du inte förstår varför du valde vägen du har bakom dig?
Ha det mannen!
Tjenare mannen. Detta är väl i stort sett första gången jag hör av mig till dig sedan du tog semester. Jag hoppas att du vet att min syn på dig inte är förändrad, bara för att du sitter där du sitter. Jag vet inte vad man skall säga, detta är varken rätt ställe eller rätt tidpunkt att försöka prata med dig om hur allting känns, dels för dig, och dels för mig.
Du har alltid varit en förebild för mig, och visst kommer du bli tvungen att dela en öl & mycket tankar/funderingar med mig innan jag vet hur jag skall ställa mig till alltihopa, men jag är säker på att du kommer ligga bra till i mina ögon efter att vi bara druckit en öl (fast det blir nog en tom collins, eller en manhattan, eller någon annan cocktail).
Köpenhamn & "Jinga"!
Har du möjlighet att maila så kan du ju alltid dra ett mail till mig,
$string0 = ".";
$string1 = "0111011001101001011011000110010101101110";
$string2 = "011101000110111101100010011010010110000101110011";
$string3 = "0110011101101101011000010110100101101100";
$string4 = "011000110110111101101101";
$string5 = "@"
$string2.$string0.$string1.$string5.$string3.$string4
Tror att det blev rätt iaf :) Då har du något att pilla lite med.
Hälsningar/Recuerdos
$string2
Skicka en kommentar
<< Home