Dag 146 - Händer och fötter
Så, nu är jag tillbaka. Det har hänt en hel del på senaste tiden. Förvånansvärt nog. Om man engagerar sig i sitt straff och anstaltens puls blir man snart en del av helheten och tiden går inte bara fortare, utan ångesten blir nästintill obefintligt.
Nu ska jag inte bygga falska förhoppningar, det kommer alltid att vara och kännas som ett straff. Skillnaden är vad du gör utav det.
För några inlägg sedan ställde jag mig själv frågan, hur man vänder från att ligga på botten till att finna sig själv på väg uppåt igen? Tyvärr har jag inget enhetligt svar. Det handlar om att jobba hårt på sig själv, sin integritet och självdisciplin. Som jag skrev sist, acceptera att man ligger på bottenskrapet men inte hålla sig sysslolös. Rensa rent när du ändå är där.
Nog om filosofi. Börjar blir rätt trött på det.
Har fullt upp nu på anstalten. Förutom datakurser har jag nu Box- och MMA-pass tre gånger i veckan. Förhoppningsvis tar någon över när jag lämnar stället.
Jag har också försökt engagera mig i Bryggan, en förening som jobbar med intagna som har barn. De ger stöd och råd för hur man skall hantera denna tid tillsammans med barnen. Nu har jag inga barn själv, men märkte hur barnen blev isolerade och ibland rädda när de var här och besökte sina pappor på anstalten. Så mitt förslag var att vi med de rätta sociala förmågorna skall ha gemensama arrangemang för barnen på helgerna. Typ ordna lekar, skattjakter eller kanske Capoeira (och dylikt).
Syftet är att alla besökande barn på anstalten under helgen samlas vid en tidpunkt och leker tillsammans med oss som leder aktiviterna och deras föräldrarna. Förhoppningsvis för att skapa en bättre stämning och miljö för dem här. Och att de lämnar stället med lite positivare och gladare bild.
Borsett från det har jag själv varit på mitt möte med frivården i Göteborg, de som skall ha hand om min fotboja och frigång. Fick två väldigt roliga och engagerade handläggare så jag är helnöjd. Dock ligger alltid det slutgiltiga beslutet om fotboja hos huvudkontoret i Norrköping. Och vad jag hört är dom väldigt strikta. Så jag får hålla tummarna.
Har börjat lära känna några av besökarna till några andra intagna från Norrköping. Och fick den glada överraskningen att en av dem kom och hälsade på mig i helgen! Första besöket jag haft på länge, det var riktigt roligt.
Som sagt, att isolera sig och deprimera ihop är ingen bra lösning utifrån min erfarenhet. Öppna ögonen och se möjligheter istället för besvärligheter - garanterat lyckat resultat!
Om en vecka har jag min första övernattning hemma på 5 månader! Känns stressigt men det ska bli fett kul. Ska på Liseberg med en vännina och hennes lilla dotter på kvällen, men hoppas träffa er vänner på stan under natten.
Och sist men inte minst - Du stet daram - Glöm inte det!
Nu ska jag inte bygga falska förhoppningar, det kommer alltid att vara och kännas som ett straff. Skillnaden är vad du gör utav det.
För några inlägg sedan ställde jag mig själv frågan, hur man vänder från att ligga på botten till att finna sig själv på väg uppåt igen? Tyvärr har jag inget enhetligt svar. Det handlar om att jobba hårt på sig själv, sin integritet och självdisciplin. Som jag skrev sist, acceptera att man ligger på bottenskrapet men inte hålla sig sysslolös. Rensa rent när du ändå är där.
Nog om filosofi. Börjar blir rätt trött på det.
Har fullt upp nu på anstalten. Förutom datakurser har jag nu Box- och MMA-pass tre gånger i veckan. Förhoppningsvis tar någon över när jag lämnar stället.
Jag har också försökt engagera mig i Bryggan, en förening som jobbar med intagna som har barn. De ger stöd och råd för hur man skall hantera denna tid tillsammans med barnen. Nu har jag inga barn själv, men märkte hur barnen blev isolerade och ibland rädda när de var här och besökte sina pappor på anstalten. Så mitt förslag var att vi med de rätta sociala förmågorna skall ha gemensama arrangemang för barnen på helgerna. Typ ordna lekar, skattjakter eller kanske Capoeira (och dylikt).
Syftet är att alla besökande barn på anstalten under helgen samlas vid en tidpunkt och leker tillsammans med oss som leder aktiviterna och deras föräldrarna. Förhoppningsvis för att skapa en bättre stämning och miljö för dem här. Och att de lämnar stället med lite positivare och gladare bild.
Borsett från det har jag själv varit på mitt möte med frivården i Göteborg, de som skall ha hand om min fotboja och frigång. Fick två väldigt roliga och engagerade handläggare så jag är helnöjd. Dock ligger alltid det slutgiltiga beslutet om fotboja hos huvudkontoret i Norrköping. Och vad jag hört är dom väldigt strikta. Så jag får hålla tummarna.
Har börjat lära känna några av besökarna till några andra intagna från Norrköping. Och fick den glada överraskningen att en av dem kom och hälsade på mig i helgen! Första besöket jag haft på länge, det var riktigt roligt.
Som sagt, att isolera sig och deprimera ihop är ingen bra lösning utifrån min erfarenhet. Öppna ögonen och se möjligheter istället för besvärligheter - garanterat lyckat resultat!
Om en vecka har jag min första övernattning hemma på 5 månader! Känns stressigt men det ska bli fett kul. Ska på Liseberg med en vännina och hennes lilla dotter på kvällen, men hoppas träffa er vänner på stan under natten.
Och sist men inte minst - Du stet daram - Glöm inte det!
posted by antony at 04:02
0 comments
