Dag 304 - The real end!

Det var det, ett år av mitt liv bortkastat och överstökat. Idag är jag återigen en fri man.

Dock känns det inte som att jag tjänat av mitt straff och har ryggen fri. Utan jag ser på framtiden men en aning vånda men med stora skopor hopp.

Visst, jag är arbetslös. Visst gick jag miste om mitt livs kärlek och visst, jag är ju också hemlös.

Men varför mår jag då så jävla bra!?

Dag 203 - The end!

Istället för att försöka få tag på er alla så kan jag här meddela att jag inte kommer hem med fotboja.

Min ansökan är avslagen och jag har beslutat mig för att inte överklaga.

Efter ett antal incidenter på hemma plan känner jag att jag inte finner skäl och energi att spendera fyra månader i hemma miljö med konstanta tider att passa.

Istället föredrar jag att kunna leva ”fri” från de besvär och minnen jag har i Göteborg. Även om det får bli under dessa omständigheter.

Jag kommer tyvärr inte heller att fortsätta skriva i denna blog. Det är vissa som läser den som får mig att bli orolig över vad jag skriver så hela syftet med bloggen anses inte längre genuint.

Vi ses nästa år.

Dag 199 - Det ska inte vara lätt!

Det är lustigt hur en enskild människa kan vända upp och ner på hela ens tillvaro. Oavsett hur bra man mår och stark man är.

Information - Sysselsättning på anstalten

Hur får man tiden att gå? Ja som tidigare nämnt så är det arbetsplikt på anstalten. Det innebär att du måste ha någon form av sysselsättning under din vistelse här.

De vanligaste, och antagligen det första du kommer i kontakt med är de olika områden man kan jobba inom. Det är kök, mark & park, snickeri, fastighet, fritid och lokalvård.

Köket
I köket råder det nästan konstant personalbrist. Jag vet inte riktig om det beror på att det är svåra arbetstider, tråkig arbetsplats eller rentav för att det går åt mycket personal så att de alltid behöver folk.

I köket jobbar du på anstaltens storkök. Den är faktiskt rätt bra utrustad och man kan lära sig en hel del! Under min tid där tillbringade jag mestadelen av tiden i bageriet. Baka bröd, bullar m.m. Förutom det så kan du sysselsätta dig med vad som helt inom köket. Det finns inga speciella roller så att säga.

Café
Ja, jobba i caféet på dagarna och kvällarna. Inte den mest aktivaste sysselsättningen.

Mark & Park
Ja, i stort sett allt som sker utomhus. Vi har en slinga som går i skogen, ett antal hundratals kvadratmeter mark som tillhör anstalten full av skog. Mestadels jobbar mark & park inom det området. Hugger ner träd, behandlar marken, fyller hål m.m.

Men självklart även en del plantage och trädgårdsarbete. Att föredra på sommaren. Som mark & park'are har du även större område att röra dig på under arbetstid.

Snickeriet
Anstalten har en rätt fett snickeri. Det finns virke och verktyg till att tillverka vad som helst. Ibland är det brist på det ena eller andra. Men i överlag är det bara fantasin som sätter gränser.

Fastighet
Måla, lägga golv, riva väggar, sätta väggar - än så länge är det fortfarande rätt kul att jobba på fastighet eftersom anstalten är full av rum och ytor som fortfarande kan renoveras och byggas om/till.

För eller senare så kanske det blir begränsat men det tror jag inte blir närmaste året.

Fritid
Denna arbetsplats är till för dig som gärna vill jobba med något inom eget intresse. T.ex. som gymansvarig, filmansvarig, aktivitetsansvarig m.m. Här hamnade jag efter köksjobbet som dataansvarig samt box-instruktör.

Lokalvård
Säger sig självt...

Förutom den obligatoriska sysselsättningen försöker vi i så stor mån som möljigt att hitta aktiviteter på kvällarna. Det är allt från film, schack/bridge-kurser till navigationskurser. Har du något att komma med finns det en chans att du kan få dra igång någon liknande aktivitet.

För närvarande kör vi Thai och MMA träning på kvällarna på egen hand lite då och då. Annars finns det pingisbord, biljardbord och lite bräd/kortspel här och där.

Dag 187 - Borta bra...

Så vart man "hem"-kommen igen efter en första 72-timmarspermission.

Ja, vet inte riktigt vad jag ska säga. Känslorna och erfarenheterna är minst sagt blandade. Det var, och det sagt med underdrift, en riktigt händelserik helg. Lite för intensiv på vissa områden. Knappt så att hjärnan hängde med.

På söndagen, sista dagen, var jag på bio själv och på väg hem satt jag mig vid kanalen vid stora teatern och kände mig så förbaskat främmande för allting. Vänner, stan, livet och tempot.

Visste inte om det var en spännande eller bara rentav obekväm känsla. Jag har hört om många som får skräck för att komma ut i det fria igen efter längre vistelse på anstalt och jag börjar ana den rädslan lite grann.

Men nog om det. Det var i alla fall trevligt att träffa vänner och bekanta och andas lite stadsluft för omväxlingens skull. Några incidenter hade jag velat ha ogjorda, några bara på annorlunda sätt men i överlag är jag glad över att ha varit hemma.

Nu är det ända jag har att vänta på för tillfället är beslutet om jag får fotboja eller inte. Och som det ser ut nu ser det riktigt mörkt ut. Jag har fått YTTERLIGARE en rapport på mig som i.o.f inte fick några påföljder.

Men trots att 4 av 5 rapporter jag fått har varit misstag och missförstånd utan konsekvenser så står de kvar i datorn hos KVV. Det ser inte så vackert ut för en handläggare på huvudkontoret som skall besluta min framtid utan att någonsin träffat mig.

Så, jag håller tummarna men hjärtat slår nervöst inför beslutet. Antingen är jag hemma om någon vecka, eller kvar här hela hösten och vintern.

Men men, världen är inte bara solsken och regnbågar ... allt handlar om hur hårda smällar man kan ta ... och ändå f o r t s ä t t a framåt.

Dag 177 - Vågar man ut igen?

Om några veckor händer det. Min första helhelg hemma. Var på permission över en dag för några veckor sen. Men det kändes inte så länge som jag trot. Den 28 juli har jag min första 72timmars permission. Ett halvår har gått, det blir första gången jag ska ut och vistas bland folk en hel helg på den tiden.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös. Miljön på anstalten är så annorlunda att jag knappt kan föreställa mig verkligheten. Det är en miljö jag personligen blivit lätt beroende utav. Vafan. Helt ärligt! Inga brudar på dagarna. Bara massa vänner, inget gnäll, inget tjafs. Alla (i denna korridoren i alla fall) kommer grymt bra överens och trivs bra med varandra. Trots att många "nyckel"-personer har muckat de senaste veckorna.

Och nu ska man ut ... tänka på vad man säger till folk, hur man beter sig, vad man har på sig, hur man agerar. Jag ger gärna sken av att jag skiter i vilket, men jag är fasiken lite nervös för att växla ihop miljöerna. Som sista permissen kom jag på mig själv diskutera kuk-storlekar öppet på polarens balkong ut i sommarvinden så de familjära grannarna hörde.

Visserligen uppskattades nog historien av polarna, men misstaget kunde vara ödesdigert. Äsch, jag var säkert ändå den ända blatten på några mils radie så det är lika bra att leva upp till ryktet.

För övrigt känner jag mig rätt kriminalvårdad. Har haft några få incidenter på anstalten, men för övrigt har jag haft tid att reflektera över en hel del. Och mestadels har det resulterat i en aning klokare jag. Så nog är jag redo att komma hem trots allt. Hem till farsan, vänner, musik, dans på baren och säkerligen en del pinsamma ögonblick. Så Göteborg... lägg undan porslinet, plasta in möblerna och lås dörrarna... nu jävlar kommer jag...

Dag 146 - Händer och fötter

Så, nu är jag tillbaka. Det har hänt en hel del på senaste tiden. Förvånansvärt nog. Om man engagerar sig i sitt straff och anstaltens puls blir man snart en del av helheten och tiden går inte bara fortare, utan ångesten blir nästintill obefintligt.

Nu ska jag inte bygga falska förhoppningar, det kommer alltid att vara och kännas som ett straff. Skillnaden är vad du gör utav det.

För några inlägg sedan ställde jag mig själv frågan, hur man vänder från att ligga på botten till att finna sig själv på väg uppåt igen? Tyvärr har jag inget enhetligt svar. Det handlar om att jobba hårt på sig själv, sin integritet och självdisciplin. Som jag skrev sist, acceptera att man ligger på bottenskrapet men inte hålla sig sysslolös. Rensa rent när du ändå är där.

Nog om filosofi. Börjar blir rätt trött på det.

Har fullt upp nu på anstalten. Förutom datakurser har jag nu Box- och MMA-pass tre gånger i veckan. Förhoppningsvis tar någon över när jag lämnar stället.

Jag har också försökt engagera mig i Bryggan, en förening som jobbar med intagna som har barn. De ger stöd och råd för hur man skall hantera denna tid tillsammans med barnen. Nu har jag inga barn själv, men märkte hur barnen blev isolerade och ibland rädda när de var här och besökte sina pappor på anstalten. Så mitt förslag var att vi med de rätta sociala förmågorna skall ha gemensama arrangemang för barnen på helgerna. Typ ordna lekar, skattjakter eller kanske Capoeira (och dylikt).

Syftet är att alla besökande barn på anstalten under helgen samlas vid en tidpunkt och leker tillsammans med oss som leder aktiviterna och deras föräldrarna. Förhoppningsvis för att skapa en bättre stämning och miljö för dem här. Och att de lämnar stället med lite positivare och gladare bild.

Borsett från det har jag själv varit på mitt möte med frivården i Göteborg, de som skall ha hand om min fotboja och frigång. Fick två väldigt roliga och engagerade handläggare så jag är helnöjd. Dock ligger alltid det slutgiltiga beslutet om fotboja hos huvudkontoret i Norrköping. Och vad jag hört är dom väldigt strikta. Så jag får hålla tummarna.

Har börjat lära känna några av besökarna till några andra intagna från Norrköping. Och fick den glada överraskningen att en av dem kom och hälsade på mig i helgen! Första besöket jag haft på länge, det var riktigt roligt.

Som sagt, att isolera sig och deprimera ihop är ingen bra lösning utifrån min erfarenhet. Öppna ögonen och se möjligheter istället för besvärligheter - garanterat lyckat resultat!

Om en vecka har jag min första övernattning hemma på 5 månader! Känns stressigt men det ska bli fett kul. Ska på Liseberg med en vännina och hennes lilla dotter på kvällen, men hoppas träffa er vänner på stan under natten.

Och sist men inte minst - Du stet daram - Glöm inte det!